Sommaren 1944 besegrade allierade trupper det tyska försvaret i Normandie på Frankrikes kust.

Samma sommar jobbade 23-åriga Kerstin Kahlow som sekreterare på Olsons Trikåfabrik i Halmstad.

Lediga kvällar spenderades på strandhotellet Tylöhus, dit de gick för att dansa.

En kväll dök ett gäng amerikanska militärer upp på hotellet. De var i Halmstad för att reparera ett amerikanskt bombplan som hade nödlandat på stadens flygfält.

En av de unga männen var Edwin Reinhold "Pete" Peterson. Kerstin och Pete blev förälskade och knappt ett år senare ringde kyrkklockorna till bröllop i Sperlingholms kapell. 

Efter bröllopet fick Pete anställning på Bulltofta flygfält och paret flyttade till Malmö.

Dock avvecklade det amerikanska flygvapnet sin verksamhet där och det blev dags att återvända till Amerika.

Kerstin följde såklart med och båtresan till New York gick från Norge med ett avdankat fartyg som använts av tyska trupper under ockupationen av landet.

I januari 1942 infördes textilransonering i sverige som begränsade hur mycket tyg var och en fick köpa.

Bristen sporrade uppfinningsrikedomen och det mesta togs tillvara och återanvändes.

När Kerstin och Pete skulle gifta sig 1945 var det fortafarande svårt att få tag på tyg. Då kom Pete med ett påhittigt förslag- de kunde ju låta sy upp en brudklänning av hans fallskärm.

Fallskärmen var tillverkad i nylon, ett slitstarkt syntetmaterial som lanserades i USA 1938.

Brudklänningen har ett synnerligen bred och livlig historia- från fallskärm till brudklänning till lucianattlinne och den har till och med klarat sig genom en eldsvåda 1959.

Kerstin sydde även en dopklänning till deras förstfödda barn av tyget.

Resan gick långsamt. Även om kriget var över fanns det fortfarande minor i havet som fartyget tvingades kryssa fram emellan.

Petes arbete tog senare paret till England och efter det till Sverige igen innan de bosatte sig permanent i Boise, Idaho.

Där fick de tre barn och levde samman resten av livet.